Soffoos

Det som gör mest ont är ändå att veta att denna månad kunde vi blivit föräldrar, vi hade kunnat fira jul tillsammans som en familj och det är det som faktiskt gör ont. Att veta att det inte blir så. Jag som satt och kollade barnvagnar dagen innan beskedet, jag visste ju att någonting var fel men jag ville inte tro det, jag ville inte att det skulle vara sant. Mamma tror jag är inne i en depression. Vilket jag kanske ändå är men inte en sån farlig grad som jag läst om. Snarare är det väll mest jobbigt å se och läsa om alla som är gravida nu eller dom som fått sina bebisar nu i November. 

 

Jimmy känner ju också en prestationsångest men det är inte honom jag klandrar för att det inte tar sig, det är mig själv. Eftersom jag tänker på det. Jag förnekar hela tiden att jag inte tänker på det som förut men det gör jag, kanske inte lika som förut, då jag googlade allt. Så fort jag kände något googlade jag. Men visst, jag tänker på det men inte i samma grad som förut..

 

Ibland försöker jag intala mig att det kanske var bäst att jag fick missfall just då. Så jag hinner jobba, få en stadigare ekonomi. Men det är ändå inte roligt det som hände, det gör ändå ont som fan. 

 

Jag vet att vi kommer bli föräldrar men jag har inget tålamod att vänta mer. JAG ÄR REDO!