try to move on, not think about it..
När jag kollar tillbaka å läser om mitt missfall så gör det ont inom mig, Jimmy berättade även att det på hans jobb som ska ha i November, samma månad som vi, har nu börjat känna sparkar.. När jag fick höra det blev jag glad men samtidigt gjorde det ont. Jag började gråta, för jag visste ju själv att jag kunde suttit idag med en boll på magen och en liten bebis som sparkar inifrån men så är det ju inte nu. Åh vårat mirakel :( Men jag försöker vara stark även om vissa dagar så tänker jag mer på det. Tiden var inte våran, den kommer.
Men det är nog därför jag även tränar, försöker undvika tänka på graviditet, just för att jag blev så stressad av det sist, deprimerad typ. Och det vill jag inte bli nu. Jag vill må bra, inom mig och på utsidan. Jag började ju röka och snusa igen, direkt jag fick veta och ja, jag ångrar det. Rökningen försöker jag sluta med. Kan ta en cigg då och då men snuset är däremot svårare. Jag är även rädd, rädd för att det inte kanske går igen. Alla sådana tankar dyker hela tiden upp... Vi har ju inte direkt försökt sen vi förlorade bebis och jag tror det är lika att inte försöka utan låta det komma av sig själv =)
