Soffoos

Snart ett år sedan du försvann men det är fler än år sedan jag fick se dig, träffa dig och prata med dig, egentligen borde jag inte ha ångest för det var ju som det var men ibland önskade man väl att det hade varit annorlunda, att vi kunde haft en bättre kontakt med dig men nu var det inte så och nu är det försent att ändra på.

Jag trodde inte man kunde gråta för en person man knappt kände men ändå som stod en nära, som alltid kommer vara ens farfar oavsett vad, jobbigaste nu är ju att jag kan försöka ändra på saker innan det är försent , varför ska döden vara så hemsk men samtidigt är den vacker?! Och med vacker menar jag att den visar hur älskad en person var, hur saknad en person kan bli och hur alla minnen väcks till liv igen.

Jag har även märkt med åren hur känslig man blivit, förut grät jag aldrig till filmer men nu kan jag gråta, kan bli tårögd av texter.. Är det för att man vet på en skala hur det känns att förlora någon? Är det för att med åren börjat förstå? Jag vet inte men just nu saknar jag dig, jag kommer alltid ihåg hur du luktade, hur glad du alltid var när jag svarade i telefonen, hur du alltid kallade mig fia.. Faan.. Jag minns så väl då pappa ringde och berättade, jag förstod inte, jag vart chockad men ändå så snurrade tankarna den dagen, jag försökte väl förstå, det var först då jag började skriva om dig då tårarna började rinna, då jag började förstå att du aldrig mer kommer tillbaka, att du aldrig mer kommer kalla mig fia.. Men ändå förstår jag inte hur jag kan på något sätt sakna dig när jag aldrig riktigt kände dig, man trodde väl att du alltid skulle finnas där, vid liv.. att döden inte hände, att det bara var på film, jag vet inte men farfar, jag hoppas du har det bättre på där uppe, du finns alltid i mina tankar, vila i frid! <3